Som jag skrivit tidigare så ser jag honom, nu kanske oftare än innan. Speciellt när jag är ensam och allra helst utomhus. Det känns precis som att han finns på riktigt och jag känner mig sjuk i huvudet som föreställer mig honom sådär som jag gör. Men det är väl en del i sorgearbetet som måste ske så det känns ändå okej. 

Vi pratar om honom mycket här hemma. Jag säger många saker till barnen, försöker få dem att komma ihåg saker de och vi gjort ihop med morfar. 

Det kommer fram mer och mer minnen ju fler dagar som går. Däremot försvinner mitt minne av pappa på sjukhuset mer och mer och det skrämmer mig. 

Jag vill ha kvar minnet, känslan, doften, ja allting.. Och jag blir ledsen att jag inte kan bevara det inom mig. Jag är rädd att glömma helt. Jätterädd. Jag vill komma ihåg för alltid.

Ikväll ville barnen spela Fia med knuff. Jag valde att inte vara med. Varför? Enbart av egoistiska själ faktiskt, för Fia med knuff spelade jag senast med pappa. När Elmer och jag åkte dit spontant för att bara umgås med pappa, sådär i lugn och ro som vi kunde då innan Emmett skulle födas. 

Jag vill att sista gången ska vara med pappa ett tag till. 

Största anledningen till att det är jobbigt ikväll är att imorgon är första gången i mitt liv, jag firar min födelsedag utan pappa. Även om han inte alltid kommit just samma dag så har jag ju alltid blivit firad och han har alltid funnits här. Den här gången är också den första gången jag inte önskat mig något i present. Jag känner att presenter just nu är överskattat.. Hade jag fått önska fritt hade jag ju önskat dig tillbaka pappa. Eftersom det inte går så önskar jag i alla fall att du är med mig imorgon. 

Snälla, ge mig i alla fall ett litet tecken på att du finns med mig.. ❤️

Igår var det en vecka sen vi hade begravning för pappa. Fredagen den 15:e januari. Kl 11. Inristat i hjärtat för evigt. 

Dagen började med kaos och stress här hemma vilket gjorde att jag inte hann känna efter hur jag mådde egentligen. Vi var sena till församlingshemmet där vi skulle träffa min bror och hans familj för att duka och göra iordning. 

De hade fixat långbord och fikabord, ställt fram koppar och fat. När vi kom var det mesta klart egentligen men vi började lägga upp kakor, bryggde kaffe och fixade ljusstakar och satte upp ett foto på pappa som jag tog för många år sedan. 

Tanken var att vi skulle vara i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten skulle börja och kunna känna av stämningen  lite i kyrkan, få titta på kistan i lugn och ro men som vanligt blir det ju inte som man tänkt sig. Vi kom typ sist av alla, några satt redan och många stod precis i ingången. Emmett var hungrig och skulle äta i samma veva så jag hann aldrig tänka efter, vad det var som egentligen skulle ske. Jag tittade lite på blommorna, hälsade på lite människor men sen satte jag mig. Det var rätt overkligt att sitta där. 

På första raden satt Andreas (min bror) jag, Enya och Fredrik och Emmett. Elmer valde att vara på dagis för han tyckte det skulle vara läskigt med begravning. Och som den emotionella pojke han är som flera kvällar innan gråtit av saknaden efter morfar så ansåg vi att han tog rätt beslut själv. Han hade kanske inte klarat av det rent psykiskt. 

Vi hade världens bästa präst, Magnus, som vi var bekanta med sen Elmers dop. På planeringen av begravningen så frågade han Andreas och mig hur pappa var som person, vad han gillade osv. 

Detta återberättade han i kyrkan och Enya som sagt innan att hon troligtvis inte skulle bli ledsen, klarade inte av de orden utan brast såklart ut i gråt. Det gjorde ont i mig att se henne så ledsen men det var samtidigt så bra att hon blev det då hon inte visat eller pratat någonting om morfar sen han gick bort. 

Det var såklart jättejobbigt att vara där i kyrkan, sitta så nära kistan med vetskapen om att pappa faktiskt ligger där i på riktigt, se alla blommor och allt folk som samlats.. Men värst av allt var faktiskt att se min bror vara ledsen. När han stod framme vid kistan, la händerna på den och tårarna rann, ja då valde jag att titta bort för då klarade jag inte mer.. Det var otroligt tufft, för han är inte den som visar några känslor annars.

Efter honom var det min tur att gå fram och Enya gick med mig. Vi la våra rosor på kistan och jag viskade till Enya att hon fick säga något till morfar men det ville hon inte. Jag sa en hälsning från henne och Elmer. Mina sista ord blev precis som jag trodde innan; "jag älskar dig pappa". 

Eftersom det var fika när vi egentligen brukar äta lunch så åkte vi till McDonalds när allt var slut. Himlen var alldeles rosa och jättevacker. Vi sa i bilen att det säkert var morfar som gjorde himlen så fin, lite som tack för en fin begravningsgudstjänst. Såhär i efterhand är jag nästan säker på att det var så 💕

Jag må vara paranoid men jag ser honom. Ofta. Idag föreställde jag mig hur han kom gående ute när jag tittade ut genom fönstret.. Han gick där, lite halvknaggligt i snön med sina snowjoggers och med kepsen på huvudet, sådär som är just pappa. Jag log tror jag.

Några dagar kvar till begravningen. Jag bävar. Jag vill inte, jag vill inte ta det där sista, absolut sista avskedet. 

Jag funderar mycket på vad jag ska säga, jag vet inte alls vad jag vill ska bli mina sista ord till dig.. 

Kanske Blir det "Jag älskar dig"?

❤️

Bytte blöja och försökte få honom att äta lite mer men tvärstopp. Varför Emmett? Det är så svårt när ungen inte kan prata.. Man blir så frustrerad! 

Och så ingen direkt sömn på det, det är ju helt toppen.

Funderat ett tag på nu dock när man kan sluta mata på nätterna.. Han vaknar ju fortfarande var tredje timma men om han inte ska äta kanske det är lättare att bara erbjuda nappen?

För som det är nu funkar inte, inte nu när F snart ska börja jobba igen och jag måste ta alla jäkla mål.. 

Vi har förflyttat oss till soffan. Trodde han skulle somna lättare här. Han snuttar frenetiskt på nappen och jag tror att han är hungrig. Men han kan ju inte äta med 1 1/2 timmas mellanrum 👎

Nappen åker ut munnen var och varannan sekund för han är egentligen inte i så stort behov av den annars så han har inte fått in rätta tekniken än för att behålla den en längre stund..

Åh, blev visst en inlägg med klagomål känner jag. Men fy, jag är så trött och har ingen lust att vara vaken från innan 05 (det räcker ju inte med bebis utan har en Elmer som vaknar vid 04 och somnar inte om), jag behöver sova meeeeer...

De två som gör mig gråhårig, men söta är de ju 😉

Jag själv såg en bild på detta hjärtat hos Johanna vars pappa också gått bort, och ville så gärna veta var man kunde köpa. Jag fick till svar att jag skulle få en länk skickad till mig men det dröjde..

En kväll hade jag däremot fått ett meddelande på FB där det stod följande;

"Jag har beställt ett sånt hjärta i plexi till dig där det står God Jul pappa ❤

Jag blev så glad! Även om det kanske inte var världens dyraste grej så är det något av det finaste jag fått. Det betyder så mycket. Nu hänger det där i granen och pappa kommer vara med oss varje jul framöver, lite extra mycket ❤️

Och som vanligt vid den här tiden har jag svårt att somna om och tankarna flyr iväg till en massa annat..Vilken jävla ironi. Där låg du på sjukhuset och bara blev sämre och sämre medan tröjan låg i påsen och aldrig mer fick användas. Du var inte tillräckligt stark, inte denna gången. Och fy fan vad det gör ont inuti mig av att veta att jag inte kunde göra nåt för att få dig att må bättre pappa.. 💔

Imorgon har jag tänkt åka till huset. Det är så jäkla mycket som ska göras så det är väl lika bra att sätta igång. Men först ska jag nog göra min favorit som jag gjorde då och då när jag hälsade på, jag ska kolla på alla gamla diabilder. Vi brukade sitta i lilla rummet tillsammans och titta och pappa berättade alltid samma saker varje gång. Älskar det. 

Imorgon kommer jag titta ensam, utan din fysiska närvaro pappa, men förhoppningsvis kommer jag känna att du är där med mig ändå, som du alltid kommer vara 💕

Avslutar kvällen med en bild på min minsta kärlek.. Såhär i juletider passar det ju bra, vår lilla alv 😉

Jag fick även två fina klappar, en från tomten och en från min familj. Jättetack ❤️

Jag frågade pappa för ett tag sedan vad han önskade sig i julklapp. Han svarade med ett "jag blir så nöjd med det jag alltid brukar få, det är det enda jag vill ha".

Almanacka med bilder på barnen ger vi våra föräldrar varje år och hade såklart tänkt ge dem även i år. Vi hade inte hunnit fixa med de presenterna innan han dog tyvärr, men vi bestämde att vi skulle göra en till honom ändå. 

Nu ligger den här hemma i väntan på att få ges till dig. Förhoppningsvis får du med dig den i kistan med en del andra fina saker. Du ville så gärna ha en, så god jul älskade pappa ❤️ Du fattas mig!

Nu sluter han i alla fall ögonen till och från, så lite trött är han nog allt. Däremot snuttar han frenetiskt på nappen och det stör honom från att sova. Ramlar nappen ut blir han galen.. Åh, jag sliter mitt hår snart. Jag behöver sova då jag ska upp för att jobba om ca 3 timmar igen...

Han hade svårt att ligga i sängen efter det och var ledsen så jag valde att kliva upp med honom. Nu sover han i min famn och andas bra men själv kan jag inte låta mig sova, utan nu är jag uppe till det är dags för honom att äta kl 05, då tar Fredrik över. Känns bäst att hålla koll på honom när han är så förkyld. Stackarn har varit såhär sen han föddes typ, får verkligen hoppas det blir bättre snart.. 

Satt uppe igår till strax efter midnatt. Jättetrött då också men hade lite att styra med så det blev rätt sent. Fredrik som sovit på soffan sen ett par timmar tillbaka fick snällt ta hand om Emmett som började gnälla och som skulle käka vid 01. 

Klockan ringde sen vid 04 och jag tog mig inte ur sängen förrän vid 05. Mata, byta tre (!!!) bajsblöjor efter varandra och sen försöka få lilleman att somna. Till slut så. Men ja, klockan ringde ju igen 1 1/2 timma senare och så var det dags att gå upp. Trött var bara förnamnet. 

Anledningen för så tidig uppgång idag en lördag? Jag har nämligen jobbat idag. Första gången nu sen Emmett föddes. Det var rätt ansträngande för både kropp och knopp men också så jäkla skönt att komma hemifrån. Jag pratade såklart om pappa med arbetskamrater och det går faktiskt jättebra, jag har inga problem alls att prata om det. Känns bra att det är så ändå, vore ju sjukt påfrestande om jag skulle bryta ihop varje gång.. 

I övrigt flöt jobbet på bra och mycket folk hela tiden gjorde att jag inte hann tänka mycket på något alls egentligen. Det var inte ens jobbigt att vara borta från Emmett, även om man borde tycka det när han är så liten och en av mina största kärlekar i livet. 

Men antagligen är det alldeles för mycket som hänt nu de senaste 4 veckorna så det är mest bara skönt att göra annat, kunna andas annan luft och få vara Evelina, och inte bara mamma, för en stund. 

_____________________

Emmett blir snart 4 veckor. Galet vad tiden springer iväg. Däremot får man inte så mycket tid med honom för han sover i stort sett hela dygn fortfarande. Kanske är vaken en stund på morgonen, och sent på kvällen. Och såklart jäklas han på nätterna när han vägrar somna om efter maten 😉

Han har lite ont i magen tyvärr och det gör att han är rätt missnöjd när han väl öppnar sina ögon. Han är en myskille dock som helst ska vara i famnen heeeela tiden och sover som bäst där också. Golvet är farligt att ligga på mer än 10 min och det spelar ingen roll hur mycket fint det finns att titta på.

Helt olik sina syskon på det viset, de som har varit på golvet sen dag 1 i princip och älskat både babygym och babysitter.. 

Men han är såklart jättego, jag gillar att ha honom nära men det blir inte mycket annat gjort 😂

Nej, snart dags för sängen innan det blir dags för jobbdag 2 av 5!

Slappaste ungen i stan ☺️

Jag saknar dig massvis pappa, och det är så tufft att du inte är här, men konstigt nog är jag inte så ledsen längre. Gråt-ledsen menar jag. Jag vet själv inte varför och det känns så dumt. Jag borde vara jätteledsen fortfarande och jag hade faktiskt önskat det. Det hade nog känts bättre på nåt konstigt sätt. 

Eftersom jag hälsade på dig precis efter du valt att vandra vidare så accepterade jag ganska fort att du inte finns längre, men jag undrar om man kan hamna i någon form av chock såhär i efterhand, och att det är den som gör att jag inte är ledsen längre? Jag blir inte riktigt klok på mina egna känslor faktiskt och det är lite jobbigt. Jag är mest arg känner jag, i alla fall idag. Arg på sjukvården som gjorde så du blev dålig, arg på dig för att du dog, arg på dig för att du inte sagt till mig hur dålig du egentligen var, arg på mig själv för att vi inte hade den relation jag hade velat att vi skulle ha, arg på att jag inte hälsade på dig oftare, arg på att jag kom för sent för att hålla din hand.. 

Fan oxå pappa, kan du inte bara komma tillbaka? 😔

Idag handlade vi godis till jul och till helgen. Utan att tänka på det så hade jag köpt lysmelk, center och schweizernöt. Dina favoriter. Kanske ett tecken på att du var med mig idag? Hoppas det. 💖

Idag var Fredriks första jobbdag sen förlossningen. Han skulle börjat jobba tidigare men valde att vara hemma extra i och med det här med pappa. Tur för mig. 

Fredrik är verkligen mitt allt och en underbar man med världens största hjärta. Utan hans hjälp dessa veckor hade jag gått under. Helt ärligt. 

Han tar hand om hemmet, barnen, han matar Emmett och sitter uppe på nätterna med honom för att jag ska få avlastning. Bara det liksom, vilken man. Jag är oerhört lyckligt lottad. Vad skulle jag göra utan dig älskling? Tack för att du är du. ❤️

Vi har kommit en bit på väg i den här resan. Nu är iaf begravningsbyrån kontaktad och på måndag ska vi dit på samtal. Ännu vet vi inte om pappa hade några särskilda önskemål och tyvärr drar Skatteverket ut på det hela då vi inte har fått intyget om dödsbevis, så vi kan inte kontakta banken för ev bankfack eller så än vilket känns surt. Det vi får göra till dess är att planera efter våra viljor och sen får vi ändra om det kommer fram att pappa ville annat. 

Vi hade lite papper att gå igenom. Det är nu grävandet börjar på riktigt och fy så lustigt det känns att behöva vara den som har hand om allting. 

Det tog tid och vi var kvar en ganska lång stund, men vi fick en del gjort i alla fall. 

Hela tiden vi var där kändes det som att du bara var iväg någon annanstans, som att du när som helst skulle kliva in genom dörren. Surrealistisk känsla när jag vet att jag aldrig mer får se dig gå eller prata. Vi kommer aldrig mer få höra din röst. Men den ekar fortfarande i mitt huvud och den kommer göra det ett tag framöver.

Det är galet vad mycket det är att ta tag i när någon gått bort. Innan det händer har man ingen som helst aning. Det kommer ta ett tag att planera din begravning pappa och jag önskar att den kommer bli precis så som du skulle velat ha den. Jag skulle bli så glad om  du har lämnat din sista önskan någonstans och förhoppningsvis hittar vi det snart, annars blir det mer för Andreas och mig att fundera över. 

Men, vi ska göra vårt allra bästa under omständigheterna som råder och jag hoppas du blir nöjd. ❤️

Kl 18.30

"Idag har det varit en jobbig dag. Jag saknar dig så det gör ont, men jag kan inte gråta även om jag vill. Jag är så rädd för att glömma, att glömma våra sista möten. Jag kan inte fungera normalt. När jag gör det så tänker jag inte på dig och jag avskyr mig själv för det. Jag vill ju tänka på dig hela tiden, komma ihåg när du var här och hälsade på Emmett första gången och du hade med ett paket blöjor som present. Ett första möte här hemma som även blev det sista mötet med dig "frisk". Jag vill komma ihåg de sista mötena på sjukhuset då du var vid liv, och sista mötet jag fick med dig då du valt att lämna oss. Jag vill verkligen det, men idag känns det så otroligt långt borta. Som om det var flera år sen. Det skrämmer mig att jag inte kan sörja så som jag vill. Jag vill vara själv, tänka på dig och vara ledsen. Jag behöver det. Men jag kan inte, inte idag. 

Texten jag skrev till dig igår fick jag så mycket beröm för och det värmer verkligen mitt hjärta. Det är så jag känner och det bevisar att det är helt okej att känna så. Och skriva tänker jag fortsätta med då det hjälper mig i det här. Jag hoppas att du på något sätt kunde få se vad jag skrev. Kanske vet du ändå innerst inne? Är du här bredvid mig nu fast du inte går att se? Jag känner inte din närvaro pappa och det gör mig ledsen. Jag vill ju ha dig här. 

Jag är nog ganska lik dig. Jag tänkte mycket du på att du alltid var så ensam och det fick mig att få dåligt samvete över att vi inte hälsade på så ofta. Men du valde kanske att ha det så, för att du gillade att vara ensam? Jag vet att du inte ville tränga dig på, men det gjorde du aldrig.. Du var alltid välkommen hit, det vet du.

Sådan far, sådan dotter? Jag gillar också ensamheten och vill oftast vara själv när något känns svårt. Jag behöver det. Jag har en familj som alltid ställer upp på mig och det vet jag, men i dagsläget är det inte kramar från dem jag behöver, hur elakt det än känns att säga så. Jag behöver vara själv, bara tänka och bara vara. Inte bry mig om något annat. Jag vet att det inte kan pågå så för evigt, jag har barn att ta hand om och ett liv som trots allt måste få gå vidare som det gjorde innan. 

Det är mest det som är jobbigt. Att vara stark och gå vidare, för jag vill liksom inte det. Jag vill ha dig tillbaka, här hos mig, precis som det varit tidigare, bara ett samtal bort.."

Den här gången fick jag endast tabletter för mjölkproduktionen, och även om jag påpekade att jag förra gången även fick för livmodern sa de endast att jag skulle ta smärtstillande. Så det gjorde jag, fast utan verkan. 

Det onda i magen blev bara värre och värre, jag kunde knappt stå raklång för det gjorde så ont, och ligga ner var lika illa. Satt jag i soffan gick det an, men så satt jag också där hela dagarna och fick inget annat gjort. Smärtan jag hade var värre än krystvärkarna och jag sa till Fredrik att jag hellre skulle fött barn igen än att ha sådär ont. 

På fredagen fick jag tid för kontroll. Läkaren förstod inte alls varför jag hade sådan smärta och hon höll med mig om att skulle det vara eftervärkar, borde jag haft uppehåll i smärtan men eftersom jag hade konstant smärta så trodde hon att det var något annat. 

Efter undersökning kunde hon se en liten infektion och jag fick två olika antibiotikatabletter och vänta över helgen för att se om det blev bättre. 

Därifrån blev det bara värre, och på söndagen hade jag så ont så jag ringde 1177 för att rådfråga dem. Hon bokade in mig på måndagen till BB-mottagningen för såhär skulle det ju verkligen inte vara..

Måndagen kom och jag fick träffa en annan läkare. Han klämde på magen och sa att jag inte borde ha sådär ont, men förstod inte heller varför jag hade det. Infektionen hade gått ner något men jag hade feber trots antibiotika och det var väldigt märkligt tyckte han. 

Han såg något på ultraljudet som ev inte skulle vara där men efter rådfrågat en kollega så var det okej att ha så när det bara gått en vecka efter förlossningen. Däremot fick jag tabletter för livmodern och han förberedde mig på värre smärta i 3 dagar då jag skulle ta de här pillren. 

Såhär i efterhand så kände jag aldrig något av tabletterna, jag kände mig däremot lite yr första kvällen och som om jag skulle börja bli sjuk, men sedan vände det och magvärken blev bättre ganska snart även om jag fortfarande hade ont i ett par dagar till. Tänk om jag hade sluppit värken hela den veckan om jag fått de där tabletterna från början? Jag tror det iaf..

Nu är jag helt återställd och det är såklart väldigt skönt. Tyvärr tog det nästan två veckor och jag missade den här mysiga bebisbubblan man ska vara i såhär efteråt. Och i samma veva blev min pappa dålig och nu är min värld ett kaos så njuta av familjen är det sista jag kan göra just nu..

Egentligen skulle vi fått åka hem utan någon bebis den dagen också. Men jag vägrade och efter övervägande fick vi till slut stanna kvar trots att jag endast var öppen 2 cm, vilket jag även varit de tidigare gångerna.  
Sötaste lillebror. 49 cm, 3300 g