Igår var det en vecka sen vi hade begravning för pappa. Fredagen den 15:e januari. Kl 11. Inristat i hjärtat för evigt. 

Dagen började med kaos och stress här hemma vilket gjorde att jag inte hann känna efter hur jag mådde egentligen. Vi var sena till församlingshemmet där vi skulle träffa min bror och hans familj för att duka och göra iordning. 

De hade fixat långbord och fikabord, ställt fram koppar och fat. När vi kom var det mesta klart egentligen men vi började lägga upp kakor, bryggde kaffe och fixade ljusstakar och satte upp ett foto på pappa som jag tog för många år sedan. 

Tanken var att vi skulle vara i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten skulle börja och kunna känna av stämningen  lite i kyrkan, få titta på kistan i lugn och ro men som vanligt blir det ju inte som man tänkt sig. Vi kom typ sist av alla, några satt redan och många stod precis i ingången. Emmett var hungrig och skulle äta i samma veva så jag hann aldrig tänka efter, vad det var som egentligen skulle ske. Jag tittade lite på blommorna, hälsade på lite människor men sen satte jag mig. Det var rätt overkligt att sitta där. 

På första raden satt Andreas (min bror) jag, Enya och Fredrik och Emmett. Elmer valde att vara på dagis för han tyckte det skulle vara läskigt med begravning. Och som den emotionella pojke han är som flera kvällar innan gråtit av saknaden efter morfar så ansåg vi att han tog rätt beslut själv. Han hade kanske inte klarat av det rent psykiskt. 

Vi hade världens bästa präst, Magnus, som vi var bekanta med sen Elmers dop. På planeringen av begravningen så frågade han Andreas och mig hur pappa var som person, vad han gillade osv. 

Detta återberättade han i kyrkan och Enya som sagt innan att hon troligtvis inte skulle bli ledsen, klarade inte av de orden utan brast såklart ut i gråt. Det gjorde ont i mig att se henne så ledsen men det var samtidigt så bra att hon blev det då hon inte visat eller pratat någonting om morfar sen han gick bort. 

Det var såklart jättejobbigt att vara där i kyrkan, sitta så nära kistan med vetskapen om att pappa faktiskt ligger där i på riktigt, se alla blommor och allt folk som samlats.. Men värst av allt var faktiskt att se min bror vara ledsen. När han stod framme vid kistan, la händerna på den och tårarna rann, ja då valde jag att titta bort för då klarade jag inte mer.. Det var otroligt tufft, för han är inte den som visar några känslor annars.

Efter honom var det min tur att gå fram och Enya gick med mig. Vi la våra rosor på kistan och jag viskade till Enya att hon fick säga något till morfar men det ville hon inte. Jag sa en hälsning från henne och Elmer. Mina sista ord blev precis som jag trodde innan; "jag älskar dig pappa". 

Eftersom det var fika när vi egentligen brukar äta lunch så åkte vi till McDonalds när allt var slut. Himlen var alldeles rosa och jättevacker. Vi sa i bilen att det säkert var morfar som gjorde himlen så fin, lite som tack för en fin begravningsgudstjänst. Såhär i efterhand är jag nästan säker på att det var så 💕