Kl 18.30

"Idag har det varit en jobbig dag. Jag saknar dig så det gör ont, men jag kan inte gråta även om jag vill. Jag är så rädd för att glömma, att glömma våra sista möten. Jag kan inte fungera normalt. När jag gör det så tänker jag inte på dig och jag avskyr mig själv för det. Jag vill ju tänka på dig hela tiden, komma ihåg när du var här och hälsade på Emmett första gången och du hade med ett paket blöjor som present. Ett första möte här hemma som även blev det sista mötet med dig "frisk". Jag vill komma ihåg de sista mötena på sjukhuset då du var vid liv, och sista mötet jag fick med dig då du valt att lämna oss. Jag vill verkligen det, men idag känns det så otroligt långt borta. Som om det var flera år sen. Det skrämmer mig att jag inte kan sörja så som jag vill. Jag vill vara själv, tänka på dig och vara ledsen. Jag behöver det. Men jag kan inte, inte idag. 

Texten jag skrev till dig igår fick jag så mycket beröm för och det värmer verkligen mitt hjärta. Det är så jag känner och det bevisar att det är helt okej att känna så. Och skriva tänker jag fortsätta med då det hjälper mig i det här. Jag hoppas att du på något sätt kunde få se vad jag skrev. Kanske vet du ändå innerst inne? Är du här bredvid mig nu fast du inte går att se? Jag känner inte din närvaro pappa och det gör mig ledsen. Jag vill ju ha dig här. 

Jag är nog ganska lik dig. Jag tänkte mycket du på att du alltid var så ensam och det fick mig att få dåligt samvete över att vi inte hälsade på så ofta. Men du valde kanske att ha det så, för att du gillade att vara ensam? Jag vet att du inte ville tränga dig på, men det gjorde du aldrig.. Du var alltid välkommen hit, det vet du.

Sådan far, sådan dotter? Jag gillar också ensamheten och vill oftast vara själv när något känns svårt. Jag behöver det. Jag har en familj som alltid ställer upp på mig och det vet jag, men i dagsläget är det inte kramar från dem jag behöver, hur elakt det än känns att säga så. Jag behöver vara själv, bara tänka och bara vara. Inte bry mig om något annat. Jag vet att det inte kan pågå så för evigt, jag har barn att ta hand om och ett liv som trots allt måste få gå vidare som det gjorde innan. 

Det är mest det som är jobbigt. Att vara stark och gå vidare, för jag vill liksom inte det. Jag vill ha dig tillbaka, här hos mig, precis som det varit tidigare, bara ett samtal bort.."