Känns som en minut sen. När jag var på väg till dig levde du fortfarande. Jag var så nervös över att åka själv till dig så när jag kom till sjukan låste jag in mig på toaletten en stund för att göra mig redo. Jag trodde att jag skulle få vara med vid din sida då du tog ditt sista andetag, och jag trodde tiden fanns där. 

Jag hade fel. När jag knackade på din dörr frågade jag sköterskan om jag kom olägligt. Nej, du kommer väldigt lägligt sa hon, och sen bröt jag ihop. Jag hann inte. Jag fanns inte där vid din sida din sista stund i livet. Jag kom några minuter för sent, av egoistiska själ. Du fick dö alldeles ensam pga mig. Ja, jag klandrar mig själv för det, hur skulle jag inte kunna göra det? 

Du hade visserligen sällskap din sista tid, en sköterska som höll din hand. Hon berättade för mig hur det gick till och du hade en lugn sista natt och morgon. 

Du var varm när jag kom, jag fick vara själv med dig en stund. Jag höll dig i handen, även om det redan var för sent för dig att känna det. Jag försökte berätta för dig allt det där som jag hade velat säga innan. Kuratorn jag fick träffa berättade att hörseln är det sista som lämnar kroppen, så kanske hörde du mig trots allt? Jag hoppas det. För jag ville att du skulle veta att jag älskar dig, även om jag aldrig berättade det för dig. Världens bästa och snällaste pappa, som alltid ställde upp. Verkligen alltid. Även när du själv var dålig så fanns du alltid där. 

Jag satt hos dig i 4 timmar. De gjorde dig i ordning och du fick dina egna kläder på dig. Du fick ett tänt ljus och en blombukett i din hand. Du var så fin. Älskade pappa. 

Jag satt så nära dig jag kunde och när jag pussade dig på pannan kände jag din doft som jag aldrig vill glömma. Jag gav dig många kramar och smekte dina kinder. Jag ville liksom aldrig lämna dig, eller ta det där sista avskedet. Du var alldeles iskall till slut, men det skrämde mig aldrig trots att jag trodde det innan. 

Jag var mer rädd innan. I måndags när vi hälsade på dig var du ändå rätt pigg. Elmer var med och även om du säkert märkte att han tyckte det var läskigt att se dig med alla slangar så försökte du busa lite med honom. Det värmde mitt hjärta. Du hade så svårt att andas då, men försökte ändå prata och du gjorde ditt bästa. Just då insåg jag nog inte hur dålig du var. Förlåt för det pappa, för annars hade jag besökt dig fler gånger. 

I torsdags var sista gången jag såg dig i livet. Du var jättedålig och knappt medveten om att vi var där. Du svarade dock på tilltal men du sa mest JA till allting om du uppfattade något alls. Vi visade dig Emmett en sista gång och jag hoppas innerligt att du förstod att vi och han var där hos dig. 

Jag kommer aldrig glömma din blick den dagen. Full av panik men samtidigt tom. Jag undrar vad du egentligen tänkte, och hur du mådde. Undrar om du själv förstod hur dålig du var? 

Vi fick hålla lite koll på dig innan vi åkte hem, då ditt vak skulle hjälpa en annan patient. Du vände dig mot mig och tog tag i min axel. Jag frågade var du var på väg, och du sa att du skulle hem. Det var den enda meningen du sa den tiden vi var där. Hade du förstått att du var på väg mot ett annat hem då, eller var det ditt hem du menade? Var det en kram du höll på att ge mig utan att jag förstod det? Jag önskar så att jag hade gett dig en kram den gången, men vågade inte för alla slangar. Förlåt. 

Samma kväll vi hade besökt dig köpte jag en Marabou schweizernöt, din favoritchoklad. Jag hade tänkt äta den på kvällen men efter de ringt från sjukhuset och meddelat att du var sämre, valde jag att inte röra den. Tänk om du skulle piggna på dig, ja då skulle vi dela på den du och jag. 

Nu sitter jag i soffan med chokladen i knät. Jag tänker öppna den nu, ta en bit och tänka på dig och på alla fina minnen du givit mig. Det känns så fel, men ändå så rätt. 

Du och jag pappa, du och jag. Du är för evigt saknad och älskad ❤️"

Sista bilden som togs av dig innan du blev inlagd 😔❤️