Jag saknar dig massvis pappa, och det är så tufft att du inte är här, men konstigt nog är jag inte så ledsen längre. Gråt-ledsen menar jag. Jag vet själv inte varför och det känns så dumt. Jag borde vara jätteledsen fortfarande och jag hade faktiskt önskat det. Det hade nog känts bättre på nåt konstigt sätt. 

Eftersom jag hälsade på dig precis efter du valt att vandra vidare så accepterade jag ganska fort att du inte finns längre, men jag undrar om man kan hamna i någon form av chock såhär i efterhand, och att det är den som gör att jag inte är ledsen längre? Jag blir inte riktigt klok på mina egna känslor faktiskt och det är lite jobbigt. Jag är mest arg känner jag, i alla fall idag. Arg på sjukvården som gjorde så du blev dålig, arg på dig för att du dog, arg på dig för att du inte sagt till mig hur dålig du egentligen var, arg på mig själv för att vi inte hade den relation jag hade velat att vi skulle ha, arg på att jag inte hälsade på dig oftare, arg på att jag kom för sent för att hålla din hand.. 

Fan oxå pappa, kan du inte bara komma tillbaka? 😔

Idag handlade vi godis till jul och till helgen. Utan att tänka på det så hade jag köpt lysmelk, center och schweizernöt. Dina favoriter. Kanske ett tecken på att du var med mig idag? Hoppas det. 💖