11 december
Tiden går alldeles för fort ibland. Inte så ofta annars tycker jag men den senaste månaden har gått i raketfart. Idag är det en månad sen pappa lämnade oss. En månad, det är helt sjukt. En månad av saknad, ilska, sorg, glada minnen och ännu mer saknad. Det gör fortfarande så ont att veta att jag aldrig mer kommer träffa honom, prata med honom..
Jag må vara paranoid men jag ser honom. Ofta. Idag föreställde jag mig hur han kom gående ute när jag tittade ut genom fönstret.. Han gick där, lite halvknaggligt i snön med sina snowjoggers och med kepsen på huvudet, sådär som är just pappa. Jag log tror jag.
Det känns ju fortfarande som att pappa bara är bortrest eller att vi bara inte setts på ett tag, precis som det faktiskt var. Vi sågs ju ganska sällan ändå, så jag har inte fattat än att han är borta för evigt. Men mitt i allt det där knäppa så känns det bra att se honom framför mig. Han blir så verklig, i overkligheten jag lever i just nu..
Några dagar kvar till begravningen. Jag bävar. Jag vill inte, jag vill inte ta det där sista, absolut sista avskedet.
Jag funderar mycket på vad jag ska säga, jag vet inte alls vad jag vill ska bli mina sista ord till dig..
Kanske Blir det "Jag älskar dig"?
❤️
Kommentarer
Trackback
