Som jag skrivit tidigare så ser jag honom, nu kanske oftare än innan. Speciellt när jag är ensam och allra helst utomhus. Det känns precis som att han finns på riktigt och jag känner mig sjuk i huvudet som föreställer mig honom sådär som jag gör. Men det är väl en del i sorgearbetet som måste ske så det känns ändå okej. 

Vi pratar om honom mycket här hemma. Jag säger många saker till barnen, försöker få dem att komma ihåg saker de och vi gjort ihop med morfar. 

Det kommer fram mer och mer minnen ju fler dagar som går. Däremot försvinner mitt minne av pappa på sjukhuset mer och mer och det skrämmer mig. 

Jag vill ha kvar minnet, känslan, doften, ja allting.. Och jag blir ledsen att jag inte kan bevara det inom mig. Jag är rädd att glömma helt. Jätterädd. Jag vill komma ihåg för alltid.

Ikväll ville barnen spela Fia med knuff. Jag valde att inte vara med. Varför? Enbart av egoistiska själ faktiskt, för Fia med knuff spelade jag senast med pappa. När Elmer och jag åkte dit spontant för att bara umgås med pappa, sådär i lugn och ro som vi kunde då innan Emmett skulle födas. 

Jag vill att sista gången ska vara med pappa ett tag till. 

Största anledningen till att det är jobbigt ikväll är att imorgon är första gången i mitt liv, jag firar min födelsedag utan pappa. Även om han inte alltid kommit just samma dag så har jag ju alltid blivit firad och han har alltid funnits här. Den här gången är också den första gången jag inte önskat mig något i present. Jag känner att presenter just nu är överskattat.. Hade jag fått önska fritt hade jag ju önskat dig tillbaka pappa. Eftersom det inte går så önskar jag i alla fall att du är med mig imorgon. 

Snälla, ge mig i alla fall ett litet tecken på att du finns med mig.. ❤️