Det har inte varit världens roligaste vecka direkt. Jag har mest suttit inne, finns inte mycket annat att göra med sjukt barn. Enyas feber har pendlat nu i veckan, det är så konstigt. Fre-måndag hade hon ganska hög feber, måndag kväll ingen alls och helt feberfri hela tisdagen. Igår var hon på dagis och igårkväll kom febern tillbaka för att nu imorse ha försvunnit igen. Kommer den tillbaka ikväll igen så får vi ringa VC imorgon, för något är det ju som inte stämmer riktigt. Men hon är pigg som vanligt, är inte förkyld och verkar inte ha ont någonstans.. Konstigt som sagt.

Själv känner jag mig alldeles låg. Man kan inte ha bra dagar jämt, men nu börjar det ju bli skrämmande, eller nästan i alla fall. Jag är sjukt trött på allt jag kan komma på, jag blir galen på att vara hemma men samtidigt gör jag ingenting för att ta mig ut. Motivationen finns liksom inte, känns som jag är likgiltig inför allt. Jag har visserligen tur ändå, som har min fina skrutt och min älskling, så helt skit är det ju inte även om det ofta känns så..

Aja, vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget egentligen.. Men ibland känns det bättre bara man skrivit av sig lite, vi får väl se om en stund hur det känns då..


Förresten har min älskade skitkamera pajat.. och köpa ny har vi tyvärr inte råd med. Åh, jag blir så trött på elektronik ibland.. Först dataskärmen och nu kameran.. Hallelujah!