I veckan har Enya och jag bara haft det lugnt och skönt hemma. Hon har varit hemma från dagis hela veckan, bara för att få vila upp sig och för att inte åka på några onödiga bacieller..
Anledningen till detta var för att hon opererades i måndags, och det ska jag berätta om lite nu..

Enya har haft problem med snarkningar ett tag nu, och innan sommaren skickades remiss till
öron-, näsa-, hals i Norrköping och för några veckor sedan fick vi beskedet om att operationen skulle se den 2 november, alltså i måndags.
Så jag och Enyas pappa åkte dit tillsammans med henne, 7.30 hade vi tid där så vi åkte hemifrån strax en timma innan. Enya var fastande från kvällen innan men verkade inte alls lida av det, hon nämnde ingenting om att hon var hungrig eller törstig. Innan vi åkte så fick jag sätta på 2 st Emlaplåster (bedövning), en på handen och en i armvecket eftersom de skulle sätta kanylen där sedan. Det tyckte hon var lite läskigt, men gick bra även om armen blev väldigt stel iom de stora plåstren.

När vi kom fram så var vi nr 2 på väntelistan, före oss var en pojke som skulle sätta rör i örat. Läkaren och narkosläkaren pratade med oss i väntrummet, förklarade lite vad de skulle göra och hur sövningen fungerade. Jag och Enyas pappa hade kommit överens om att jag var den som skulle få följa med in under sövningen och det är jag jättetacksam för i nuläget!


Enya leker lite i väntrummet


Vår tid var kommen strax efter kl 8 då vi fick följa med en sköterska in i operationssalen. Där fick jag sätta mig på en stol och ta Enya i knät, och så fick jag ta bort hennes två plåster. Sköterskan letade en lång stund efter blodkärl på både handen och i armvecket, men kunde inte hitta något, så narkosläkaren gjorde en extra koll men kunde inte hitta något han heller.

Enya fick därmed sövas med mask, och det var fruktansvärt läskigt! I alla fall för mig, läkaren sa till mig att Enya troligtvis inte uppfattar hur det kändes, men det såg väldigt läskigt ut. Jag fick hålla fast hennes armar, och läkaren höll hennes ben. Det skulle ta en minut för henne att somna och det var en av de längsta minuterna jag varit med om. I början var Enya lugn men efter en stund började hon skrika och krampa, men det skulle vara så fick jag berättat för mig.. det såg värre ut än det var. Men ändå..
Enya hade fått 3 st Bamse-klistermärken att titta på under tiden men de togs från henne rätt snart när hon knöt ihop händerna, och när hon var avslappnad helt i armen så la de henne på britsen och jag blev snabbt visad därifrån.


en snabb bild fick jag ta innan jag fick gå därifrån.. enya har precis somnat


Sköterskan följde med mig till väntrummet igen och där hade det kommit fler barn med sina föräldrar och tur var väl det, för hade jag suttit där själv hade jag börjat gråta direkt! Nu kunde jag behärska mig lite, och den första pojkens mormor satt kvar där och väntade, så vi pratade lite med henne under tiden så jag kunde tänka på något annat.

Efter ca 40 minuter kom läkaren tillbaka och sa att operationen hade gått bra. Han berättade att hon hade en stor körtel bakom näsan som de tog bort, och sen att hon hade massa vatten bakom båda trumhinnorna så hon fick även två rör i öronen. Det kändes himla bra att allt hade gått fint, och nu väntade vi bara på att hon skulle få komma till uppvaket.

15 minuter senare kom sköterskan och sa att Enya var på plats och när jag kom in dit så höll hon på att vakna och mådde inte alls bra. Hon skrek och var jätteledsen, hon var stel som en pinne i kroppen och svår att hålla. Hon ville inte alls ligga kvar i sängen utan jag fick sätta mig med henne i en stol och försöka hålla fast henne och lugna henne så gott jag kunde. Enyas pappa kom även in en stund och bytte sedan av mig. Det tog en stund innan hon lugnade sig, nappen och giraffen gjorde nog sitt :)
Till slut kunde de lägga henne i sängen igen och då gick det lite bättre, där fanns det även en strut med syrgas att andas in för att hon skulle kvickna till lite snabbare.


en ledsen och bångstyrig enya hos pappa under uppvaket


Jag blev hämtad av sköterskan efter ett tag, som sa att Enya ville ha mamma hos sig, så då fick jag gå in till henne igen. Jag satt där bredvid sängen ett väldigt bra tag och strök henne över ryggen och på handen och till slut så lyckades hon äntligen somna. Under tiden jag satt hos henne så hade pojken vaknat och piggnat till sig så pass att han fått saft och en glass. Han sov ruset av sig hela tiden, men Enya var lite segare än så..
Jag byttes av och gick ut till väntrummet igen och ventilerade lite med den där mormorn så tiden gick lite snabbare.
När jag gick in till Enya igen så hade hon vaknat, och hon hade ett glas saft ståendes på sängen men hon var inte alls sugen på att dricka. Inte ville hon heller sätta sig upp, utan ligga och snutta på nappen var det enda som dög.


här hade enya precis somnat..




Barn nr 3 att opereras hann till och med piggna till sig snabbare än Enya, och nästan barn nr 4 också. Men fick ju förklarat för oss att alla är olika och känner sig olika efter narkos och att det inte alls var "farligt" att hon inte var lika pigg som de andra. Skönt det.
Men till slut fick jag Enya att sätta sig upp i sängen, lite mutande med glass gjorde nog sitt ;) Hon var mycket bekymrad över att hon hade en kanyl i foten, och ville helst inte se den, men efter hon druckit lite saft och fått sin glass så blev det lite bättre :) Hon försökte även sig på att prata och oj, oj, oj! Hon lät som en liten smurf och var väldigt nasal, pojken bredvid lät precis likadan han med.. Var lite småroligt :)


nyvaken skrutt..



efter en piggelin blev hon lite mer.. ja, piggelin :)


Innan vi fick åka hemåt så ville de att Enya skulle kissa, så jag bar henne bort till toaletten och sköterskan höll i droppet och det kom faktiskt lite kiss även att hon hade blöja på sig hela tiden. Men stå på foten ville hon inte alls, det gjorde säkert jätteont med kanylen och så kom det blod i slangen som hon inte alls tyckte om. Men bättre blev det när sköterskan tog bort kanylen och hon fick sina klistermärken igen :)

Sen var det dags för oss att åka hem. Enya var faktiskt väldigt pigg, pratade en del och blev ju buren ut till bilen så hon klagade inte det minsta :) I bilen lyckades hon sova 15 min kanske, men sen sov hon inget mer den dagen. Vi tittade på Bamse när vi kom hem och sen var hon uppe och lekte med sina älskade klistermärken :)

Resten av veckan har vi som sagt också bara tagit det lugnt, det har blivit lite frisk luft också, men mycket film och mycket lek med klistermärkena. De lämnar hon knappt ur sikte längre! Och hon och dockan leker sjukhus varje dag, till och med jag och Fredrik har fått sprutor och plåster.. Men hon har mått riktigt bra, ätit vanlig mat sen första dagen, och snarkningarna börjar sakta försvinna!

Det enda hon inte gillat är hostan hon haft på kvällarna/nätterna. Den har hon vaknat av, varit ledsen och så, men när nappen kommit in i munnen igen så har det gått fint. Slutet gott, allting gott, hoppas vi! :)