Just nu önskar jag att jag bara kunde ta med mig Enya och knalla bort till Härnegatan 22. Men det kan jag inte längre, för där bor just nu någon annan vi inte känner.
Min älskade farmor bodde där i många år innan hon blev sämre och fick bosätta sig på von Dufva i stan, där hon bodde ett tag innan hon gick bort. Jag tänker ofta på henne och jag är jättetacksam för alla fina stunder tillsammans med henne, och alla fina bilder jag lyckades ta. Ångrar däremot att jag inte hälsade på henne oftare, som jag alltid sa. Förstår inte riktigt att jag kan vara så självisk och tycka det är "jobbigt" att ta en promenad på max 20 min för att säga hej :(

Enya hade i alla fall turen att få träffa henne men hon kommer ju inte ha något minne utav det. Finns bara bilder, och mina minnen. Mest låg väl turen hos farmor för att hon fick träffa mitt barn. Det värmer i hjärtat när jag tänker tillbaka.

Vill inget hellre än att ta en promenad till farmor nu, tillsammans med Enya. Jag vill visa upp henne för hon är ju mitt allt. Farmor hade tyckt det hade varit roligt för hon älskade barn. Hade många barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn. Enya hade definitivt gillat farmor, det slår jag vad om. Inte så svårt egentligen, för vem gillade inte henne? Min älskade, älskade farmor ♥