Jag har tänkt på en sak.

Varför är det så att man planerar saker hela tiden, när det ändå (nästan) aldrig blir så ändå?
Varför lägger man ner tid och energi på att fundera, pyssla och fixa med saker, och så skiter det sig?
Vad är det för mening? Varför tröttnar man inte?

Jag är en helhjärtad planeringsmänniska och vill gärna veta långt i förväg om jag ska göra något. Då ska det pratas, pratas och pratas om det där som ska komma att hända om några veckor. Det ska fixas och trixas för att det ska kunna bli av.
Men sen kan det hända att det inte alls blir som jag tänkt mig. Jag blir sur, och tänker läääänge på det, långsint som jag är. Vad dumt egentligen!
Vad skönt det vore om jag bara kunde ta dagen som det kommer, hitta på saker när det faller mig in, och njuta av nuet lite bättre! Det hade säkert varit mycket bättre för hälsan :)

Nu är det ju så att jag måste planera min tid för det mesta, i och med Enya, men ändå.

Undra om det är en typisk "tjejgrej" det här med att planera i god tid. 
Eller är killar sådana också?
Hur är du?

Sen det här med att tänka för mycket, det är jag världsbäst på!
Analyserar sönder saker, får för mig att "visst måste det vara på det viset" och så vidare.
Jag förstår verkligen inte varför jag håller på som jag gör.
Är det bra för mig? NEJ! Verkligen inte.
Varför kan jag bara inte ta saker som det kommer, och inte oroa mig så förbannat mycket?

Saker som sker och inte sker, gör väl det av en mening. Eller?