Man är allt bra dum ibland!

Här sitter jag och tycker synd om mig själv bara för att jag inte har vissa saker, när jag i själva verket borde vara jäkligt glad över det jag faktiskt har!

Jag har ju faktiskt världens underbaraste dotter, som jag älskar mer än livet självt. Jag har en egen lägenhet, som börjar komma iordning. Jag har jordens finaste vänner, som jag tackar gud för att de finns. Jag har de bästa föräldrarna man kan tänkas ha, som ställer upp för både mig och min dotter. Jag har pengar så vi klarar oss varje månad, och kan faktiskt unna oss något extra ibland.
Och så har vi hälsan, vilket jag är oerhört tacksam för!
Jag är så otroligt lyckligt lottad!

Tänk vad många det är som faktiskt inte har det så. De som inte har pengar, de som är fast i misshandel, de som inte har någon familj eller några vänner alls, de som är sjuka - och om man ska ta det mycket längre än här i Sverige, de som är fast i krig, de som svälter osv.
Det är ofantligt många som har det SÅ dåligt, men lika fan kämpar de på!
De ger aldrig upp!

Varför är man själv så bortskämd och grämer sig över minsta lilla grej?
Jag förstår inte varför man inte tänker längre än näsan räcker ibland..