Innan hade jag skrivit om en kille som jag tyckte om, men som inte tyckte om mig på samma sätt...


 "Nu är vi jättefina vänner och jag vill aldrig förlora honom. Han betyder alldeles för mycket för mig för det. Jag skulle gå sönder, ärligt talat. Jag blir lite blödig när jag skriver om det, för jag vet att vi inte delar samma åsikter. Visst, jag betyder massor för honom också, men inte alls på samma sätt. Han värderar alla sina vänner på samma sätt tror jag, men eftersom varje person är olika så blir det ändå på olika sätt.

Han bryr sig precis lika mycket om alla, ingen mer och ingen mindre. Så borde det kanske vara, men sån är inte jag. De jag går bäst ihop med, de värdesätter jag även mest. Jag ser honom som min bästa vän, så visst hamnar han lite högre i rangordningen. Och eftersom jag även ser honom som mer än vän, stiger han ytterligare. Önskar att han kunde se mig på samma sätt.

Känns lite som att jag sviker mina andra vänner genom att skriva och tycka som jag gör, men jag menar absolut inget illa med det. Jag skulle ställa upp precis lika mycket på de andra som på honom. Men med närmre eftertanke, vem skulle behöva just min hjälp och mitt stöd? Om jag gör en ordentlig rannsakan av mig själv så vet jag att jag inte är en så bra vän som jag skulle vilja vara. Jag är jättedålig på att höra av mig, och jag skäms för det.

Jag borde verkligen ändra på mig, och jag ska försöka. Det är ju mest för min egen skull, för om jag inte hör av mig, ja då tror inte folk att jag bryr mig. Då kan dom lika gärna vara utan mig, och det förstår jag mycket väl, eftersom jag upplevde det själv med en vän för några år sedan. Man tröttnar ju på att ensam höra av sig till någon, för en viss typ av uppskattning och bevis på att man betyder något vill väl varenda människa ha?

Egentligen kan man undra varför jag skriver ner allt detta. Troligtvis av glömska, för om några dagar kommer jag nog inte ens komma ihåg hälften av vad jag tänkt idag, men det är också en rolig grej. Att ta fram detta om en vecka, en månad eller ett halvår och läsa, det tycker jag är jättekul. Om det sen är tråkiga, roliga eller jobbiga tankar som virvlat runt i mitt huvud blir spännande att återuppleva i vilket fall. Minnen måste vara det värdefullaste vi människor har.

Jag älskar minnen, både tråkiga och roliga. Sen är det så häftigt med dom att man kan diskutera med en gammal vän om något som hände för ett tag sedan. Oftast kommer man ihåg ungefär samma saker, men inte alltid. Då kan man pussla ihop en händelse av mångas minnen, så får man en helhet som man själv glömt bort för längesen.

Jag började skriva dagbok när jag var liten, men slutade ganska snart med det. På kvällarna när det skulle skrivas var jag trött, eller så tänkte jag inte på det. Sen att försöka skriva något flera dagar efteråt, är inte samma sak. Då har minnena svalnat och man får inte med allt man ville från början.

Tänk om jag fortsatt skriva. Det hade inte behövt vara så många rader, utan bara något som pekade på det viktigaste man gjorde just den dagen. Vad mycket man har missat i minnesväg egentligen. Världens enklaste grej att bevara dagens små guldkorn och floppar/missöden är ju att skriva ner dom.

Behöver ju inte ens vara saker man gjort, utan saker man tänkt och känt."