Efter förra inlägget har jag insett hur fel saker och ting kan bli.
Här sitter jag och öppnar mig, skriver om mina innersta tankar och så blir det såhär! Det var ju inte alls meningen.

Som det märktes på kommentarerna så var vissa saker menade som pepp för mig, för att jag mår dåligt.
Ingen har någonsin skrivit att Enya har det dåligt hos sin pappa, och jag vet att hon absolut inte har det.

Jag vet att jag heller aldrig talat illa om Enyas pappa (eller hans nya familj) här i bloggen och skulle heller aldrig få för mig att göra det.
Jag skriver ju endast saker från min synvinkel, hur jag ser på saker och ting, hur det känns för mig, hur jag mår.
Det är inget fel i att göra.

Sen har jag fått veta att en del personer tycker att jag är helt konstig i huvudet som kan lämna ut mig så som jag gör.. Fine! Då får de gärna tycka det!
Bloggen är lite av en terapi för mig, då jag oftast inte har de att prata med som jag skulle vilja ha.
Det blir att jag skriver av mig istället, och sen får jag pepp av vissa personer som väljer att ge mig det.

Visst, jag skulle lika gärna kunna skriva ner mina tankar och känslor på vanligt papper, men nu väljer jag att inte göra det. Har någon rätt att klanka ner på mig för det? Nej, det tycker jag verkligen inte!
Om folk nu stör sig så mycket på mig, då behöver de inte besvära sig med att gå in på min sida överhuvudtaget.

Det jag däremot kommit till insikt med är att jag inte ska skriva så mycket "dåligt", utan jag ska försöka skriva om så positiva saker som möjligt.
För det jag verkligen hatar är att framstå som en vekling, och det är så folk antagligen uppfattar mig när jag skriver inlägg som det nedanför.

Men en sak ska ni veta.
Någon vekling har jag aldrig varit och kommer heller aldrig att bli...

.. och faktiskt,
ensam är stark!